Don't give up, you will make it.

människor slutar aldrig förvåna mig. jag tror att jag mår bra, men det är som en stor fet lögn. man gömmer sig bakom stora leenden och glömmer det dåliga. det är känslorna som kryper fram när man är som ensammast, då tänker man som mest. det är både synd och bra. synd att man pinar sig själv men bra att ändå tänka på hur man mår och hur man kan förbättra saker. men om man inte vet hur, hur gör man då? när ska en avundsjuka försvinna, över att vissa lyckas med saker och inte jag. allt kan kännas så meningslöst och som ett stort svart hål inom sig. trött är jag också på falska människor och vänner som ställer upp halvdant.

äsch fan vad jag klagar, life is a bitch.
sånt är livet bara